Sant eller osant?

Sant eller osant? Människors behov av att smycka sina liv med ”sånt som är utanför oss men samtidigt inom oss” är enormt, var vi än befinner oss på jorden.

Vi har ju som människor det oerhörda privilegiet att skapa en egen värld med vår fantasi, vår känslovärld och vår förmåga att, oavsett om vi är religiösa eller inte, erfara: ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt” (Stulet av Dan Andersson).

Jag fick i min barndom i Borga del av en enorm berättarskatt, främst förmedlad av min morfar, Jonas Fredriksson, född i Raukasjö 1875 (om jag kunde förmå mig att minnas bara några % av dessa berättelser så skulle jag kunna skriva rätt mycket under denna rubrik, men minnesfragmenten får duga). I slutet av sitt långa liv, då vi var involverade i sagornas värld, sa morfar, som en sorts slutgiltig förklaring, att ”det är inbillningen som skapar själva händelsen”. Men så tillade han; ”men allt är sant”. Fast på ”Lidmål”= ungefär gammeljämtska.

Sant eller osant? Är då dessa sagor sanningar? Ja tänk att de är det, på sitt sätt. Och varför? Jo därför att de påverkade människors vardag. Tänk bara, hur farligt det var att bygga sitt boningshus eller ladugård på vittermark. Det fanns ju uppenbarligen de, som fick lov att flytta sina hus från vittermark, därför att vittra tvingade dem till detta genom sina härjningar i bohus och ladugårdar. Hur sann blev då inte denna osanning?

Och samernas sagor, här måste jag bekänna min totala ödmjukhet. Och detta därför att samernas sagor, när de nu började, är så totalt förknippade med en uråldrig livsstil på schamanistisk grund, där allt i naturen var levande. Gudarna fanns i vattnet, jorden, luften, rymden, stjärnorna. Så som de kommit till uttryck i tecken på samernas trummor.

Så då ger vi oss in i sagornas värld.

Elof Näslund