Som jag tidigare berättat var vittra (ibland kallat småfolket eller ”di underjordiske”) forndom en mäktig kraft, som man måste förhålla sig till på olika sätt, vare sig man ville det eller inte. De var lite lömska de där småfolken. De ogillade starkt att man byggde boningshus, ladugårdar eller lador på deras mark och ställde till besvär för de som gjorde detta. Detta hände t.ex. i Rissjö, där man var tvungen att flytta en ladugård därför att vittra härjade där och gjorde en massa hyss; bl.a. flätade de ihop hästarnas svansar. Och i Solberg fanns en lada, helt nära den gamla landsvägen, där bl.a. luffare och älskande par brukade ta in. Men det gick inte så bra vare sig med det ena eller det andra, eftersom vittra brukade störa ladans självrådiga gäster genom att lugga dem i håret.
(De som nu har problem i sina hus av oförklarliga orsaker, bör kanske överväga att tillkalla en ockult expert för att driva bort vittra (om det nu går). Men när allt kommer omkring, detta är ju faktiskt vitterfolkets mark. Men tänk om man kunde få dem att skotta snö från taken.)
Och nu ska jag berätta en alldeles sann historia om ”di underjordiske” för er.
Anders och Olava Larsson, från Ankarvattnet respektive Blåsjön, blev de första bosättarna i Raukasjö år 1841. De hade då bott i Storjola, som då också omfattade Sutme (Subbme), i sju år, men Olava trivdes ej där, då hon tyckte att Storjola var så avlägset och otröjsamt. Det var därför de flyttade till Raukasjö och tog upp ett nybygge där. Då Olava trivdes mycket bra i Raukasjö, så blev makarna Larsson bosatta där livet ut och deras efterkommande ända in på 1990-talet.
I Raukasjö, liksom på andra ställen i vår bygd, var man helt beroende av skogs- och myrslåtter denna tid och i ytterligare över hundra år. I myrslåttern behövdes många armar, vilket innebar, att hela familjer måste deltaga i denna, även barn. Och även spädbarn måste följa med till myrslåttern för att deras mammor behövdes där. Så hände sig i Raukasjö följande i början av 1840-talet.
Olava hade hängt upp sitt spädbarn Fredrik (min morfars far) i en komse, en sorts bärbar vagga, i ett träd medans hon arbetade med myrslåttern. Då hon skulle ge barnet mat, så kunde hon inte hitta vaggan med barnet. Hon förstod då att ”di underjordiske” hade rövat bort barnet. Hon sprang då på myren och skrek efter barnet. Då hon slutligen hittade barnet, så förstod hon, att ”di underjordiske” hade bevekats av hennes oro och därför lämnat tillbaka barnet i samma träd som hon hade lämnat det i.
Alltså, nu talar vi om ren och skär verklighet, som våra förfäder upplevde den.
Men för att förstå hur vi ska kunna freda oss mot framtida vitterangrepp kan det kanske vara bra att veta var vittra kommer ifrån.
Sagoberättaren Astrid Lindgren kallade sina underjordiska småfolk för myrlingar, som om de kom ur myren; vad vet jag. Men ett visste man helt klart i norra Jämtland; vittra hade ett bibliskt ursprung. Så här var det enligt nordjämtsk berättelsetradition (och en jämtlänning kan man lita på, men samtidigt måste man inse, att även en jämtlänning ibland kan berätta mer sanning än han vet).
Alltnog, det var så att när Gud skapade Adam av jordens stoft så skapade han också en hustru till honom av samma material, Lucia, (i bibeln kallad Lilit). Men Gud gjorde ett misstag, då Lucia fick samma egenskaper som andra hondjur, dvs. hon löpte en gång per år, vilket skapade problem. Då skapade Gud en ny hustru till Adam, Eva, av hans revben för att säkerställa människosläktet på ett mera organiserat sätt. Men problemen kvarstod eftersom Lucia fanns kvar på jorden och oroade såväl män som kvinnor.
Då beslöt Gud att förvisa Lucia och hennes efterkommande till underjorden för evig tid. Men Lucia och hennes avkommor, som nu var vittra, lyckades ta sig upp till jorden ibland och bildade där begränsade kolonier, i det som blev vittrans land. Detta får vi leva med.
Text: Elof Näslund