Björnen Dorotea på Skansen

Denna berättelse kanske inte passar så bra under rubriken: ”Sant eller osant”, då den är en fullständigt sann historia. Men jag kan inte låta bli att nu dubblera björnhistorierna, i synnerhet då denna berättelse har sagans karaktär. Så här var det:

Tillsammans med Per Bengtsson, kallad P-Luspen, var Jonas Fredriksson på Borgahällans nordostsluttning för att jaga järv vårvintern 1921. De fick upp ett järvspår, som de dock förlorade en aning på skarsnön, men hittade till slut ett ide, som de med viss rätt trodde var ett järvide. De gjorde som man brukade, högg ner en björk, som de gjorde en klyka i och stack in i idet, och då det tog emot vred de björken för att snärja in järven i dess päls för att dra ut den. Men ut kom då en rosenrasande björnhona, kastade sig över P-luspen och tryckte ner honom i snön. Jonas lyckades då skjuta björnen. Då de undersökte idet fann de tre björnungar, som de ju måste ta hand om.

Olaga jakt i Borgafjäll?
Olaga jakt i Borgafjäll?

Men det blev lite besvärligt det där. På järv var det skottpengar, men björnen var fridlyst denna tid på året. De tog hand om björnungarna till stor glädje för Jonas barn, bl.a. min mor Gerda (tre år), som fick leka med dem i tre dygn. Men Jonas hade då givetvis kontaktat polisen, som kom till Luspen, gjorde sin utredning och for därifrån med björnpälsen och de tre björnungarna. Björnungarna fraktades i hästsläde till Risbäck, där det omlastades till personbil för vidare transport till Dorotea och därifrån med tåg till Stockholm. En dog på resan medan de två andra hamnade på Skansen och fick namnen Dorotea och Vilhelmina.

Efter några veckor kom det ett brev till Jonas från polismyndigheten. Han frikändes från tjuvjakt, då det ansågs att han i själva verket räddat livet på P-luspen och i brevet låg också en femtiokronorssedel som betalning för björnskinnet. Detta var en mycket stor summa denna tid.

Efter fem år på Skansen avlivades Dorotea, då det ansågs att hon blivit ”folkilsk”, då hon bitit handen av en liten flicka, som försökt mata den. Flickan hette Loulou Forsell (dotter till operasångaren och chefen för Kungl. Operan, John Forsell), som senare blev en av Sveriges första deckarförfattare.

Min berättelse skulle ha kunnat stanna här. Men nu var det så, att Levi Johansson, den senare kände folklivsforskaren och författaren, under Doroteas år på Skansen, också var där några somrar, för att varje dag i ett par månaders tid, vid Göddes sten, berätta en liten stund om livet i Frostviken. Så stod de där, Dorotea fången och Levi fri, på var sin del av Skansen för att var och en på sitt sätt, ovetande om varandra, åtminstone för Doroteas del, berätta om livet i Frostvikens socken. Det var ungefär tre mil mellan Levis uppväxt i Raukasjö och Doroteas ”födelseort” på Borgahällans nordostsluttning i norra Jämtland.

Och berättaren Levi var styvbror till björnjägaren Jonas.

Berättelsen kan låta som en saga, men den är faktiskt sann.

Text: Elof Näslund

Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies.