Jag lovade visst att jag nu skulle berätta om Borgabygdens 1900-talshistoria. Men jag har ändrat mig. Orsak: Den bildvinjett som inleder www.borgabo.se avslutas med ett foto av fjället Vaipanestjakke (Vepanäsklompen) på sörsidan av Borgasjön, taget av Stefan Näslund en regnig dag. Jag upptäckte nämligen, att detta inte bara är ett foto av ett fjäll, utan också en illustration till en gammal Jämtländsk saga. Titta noga på bilden så kanske du ser att en stor fågel flyger västerut. Vad jag förstår har Stefan helt omedvetet lyckats fånga den ”jättestora örnen” på bild. Denna iakttagelse väckte min nyfikenhet och lust till sagan.
Gustav Hedenvind – Eriksson berättar i sin bok ”Jämtländska sagor” om hur en jättestor fågel kom flygande österifrån men som omsider strandade mot Hornbergets klippor. Då det vettskrämda folket vågade närma sig fågeln märkte de, att fågeln hade en tavla i sina klor och en stav bunden vid ryggen, av vilket man anade att örnen var sänd av människor. Detta måste de tyda och kallade därför på Gismus, öns ende dagdrivare (Ön= Frösön; Fridens ö). På tavlan fanns underliga ristningar som liknade de som Gismus brukade rista på mjölkkärl och ostkar, smörkärnor och sländor. Gismus funderade länge och grundligt och höll folket i stor spänning. Så började Gismus tala på ett sätt som visade att han hade full kunskap om de hemliga konsterna. Han förklarade, att det var ett folk i öster som ville komma i kontakt med folket västerut, så förklarade ristningarna på tavlan. Så skulle då omsider öster och väster mötas, och man skulle då kunna byta hälsningar liksom varor, men även sagor och sånger, ifall sådana funnos i väster.
Gismus ristade ett par tecken på tavlan och föreslog, att man skulle vända på örnen och sända honom tillbaka därifrån han kommit, med tavelristningarnas förborgade budskap, som i sak innebar, att man skulle anta österfolkets budskap om samexistens. Men västerfolket våndades. Den värsta farhågan var att detta skulle kunna drabba den ”lagstadgade vanan”, det som var gammalt och fornt. Men till slut fick Gismus rista mera budskap med sin kniv på tavlan, som innebar, att man accepterade ett möte med östfolket. Så vände man på den stora fågeln och lät den skjutas ut i rymden, österut.
Det gick ytterligare femtio år, men så möttes då äntligen öst och väst till ömsesidig glädje och nytta.
Om du orkat läsa ända hit så vill jag att du ska veta, att min återgivning av sagan om den stora fågeln, som jämkade folk samman, är en stark förkortning av den Jämtländska sagan, som den har berättats av Gustav Hedenvind-Eriksson.
Men titta en gång till på ingressens bildserie. Titta på fjället, se fågeln och låt fantasin flöda.
Text: Elof Näslund