Längdåkning, längdskidåkning eller skidlöpning kallas skidåkning över längre sträckor i varierande terräng. Längdskidåkning är populärt framförallt i norra Europa men utövas i de flesta europeiska länder med snö. På senare år har idrotten blivit mer och mer populär även i Kanada, USA, Japan och Kina. Längdskidåkning hör till de nordiska skidgrenarna dit även backhoppning och nordisk kombination ingår. I Norge, Sverige, Finland och Ryssland är längdåkning en folksport.
Historia
Skidor användes i Norden och Sibirien redan på forntiden och var ett nyttigt hjälpmedel vid jakt och förflyttning. Arkeologiska fynd från Kalvträsk tyder på att skidor har kommit till användning långt innan hjulet uppfanns.
På nyare tid har de flesta polfarare använt skidor för att ta sig till målet. Skidor används ofta för rekreation, träning och tävling.
Traditionellt gjordes skidor av trä, gärna hickory och stavarna gjordes av bambu med läderhandtag och remmar. Pjäxorna var kraftiga läderskor (ofta kallade skidstövlar) med kraftiga sulor. Bindningarna var enkla läder- eller trästroppar som man fäste över hälen och vristen. Senare kom Kandahar-bindningen med tåfäste av metall och metallfjädrar längs skon och runt hälen. Liknande bindningar används fortfarande av militären och vid telemarksåkning. Senare kom den så kallade Rottefella-bindningen som var en ren tåbindning. Denna är vidareutvecklad till dagens bindningar.
Tävling
Det finns många olika tävlingsformer i längdskidåkning. Det varierar på olika distanser, mass-, jakt-, intervallstart eller sprint, klassisk stil eller fristil samt kombinationer av stilarna.
En speciell tävlingsform är jaktstart där det arrangeras två lopp två efterföljande dagar med de två olika stilarna, där tidsdifferensen i mål den första dagen är grunden för starten den andra dagen. På senare år har den ofta ersatts av skiathlon eller dubbeljaktstart. Här skiftar åkarna skidor och stavar samt från klassisk stil till fristil halvvägs in i loppet.
Sprintloppen har blivit väldigt populära på 2000-talet och körs ibland i stadsmiljö på ditfraktad snö. Loppen är 1–2 km långa och man kör kvarts- och semifinaler där de bästa i varje lopp går vidare till en final, allt under en och samma dag. Sprintens motsats kan sägas vara långloppen där det 90 km långa Vasaloppet är det mest kända.
Längdåkning har flera grenar med i de olympiska vinterspelen och FIS (Det internationella skidförbundet) arrangerar VM vartannat år. Varje år arrangeras även Världscupen i längdskidåkning som består av ett större antal tävlingar under hela säsongen. Dessa är fördelade mellan flera olika länder i främst Europa men även i Nordamerika och ibland i Asien. Åkarna samlar poäng genom säsongen och den som har samlat ihop flest poäng i sprint, långdistans och totalt är vinnare. Den som leder världscupen för tillfället åker i en annan färg på sin nummerlapp.
Förutom VM och världscupen arrangeras även kontinentala cuper och en skandinavisk cup samt svenskt mästerskap.
Långlopp blir mer och mer populärt och 2011 dök Ski Classics upp. Ski Classics är ett TV-koncept som består av sex internationella långlopp i längdskidor. Här ingår tävlingar som alla är minst 50km långa. Bland annat vasaloppet.
De första svenska mästerskapen
I Härnösand hölls 1910 det allra första officiella svenska mästerskapet i längdåkning. Då korades Adolf Hedjerson, Djurgårdens IF (30 km) och Johan Petter Nordlund, Jokkmokks SK (60 km) till historiska mästare. Damerna gjorde sitt intåg 1917, när Selma Gustafsson, Säfsnäs IF, vann 10 km i Stockholm.
Utrustning
Längdskidor är långa och smala för att ta upp åkarens vikt och förflytta åkaren snabbt. Typiska mått är cirka 2 meter långa, 4–5 cm breda och 0,5–4 cm tjocka.
Längdåkaren har också två stavar som bidrar till farten och ger stötta. Staven har en trissa långt ner som är en ring eller skiva som skall förhindra eller begränsa staven att sjunka ner i snön. Nederst finns en spets som skall ge fäste i snön. Överst på staven finns ett handtag och en rem som ska ge bra grepp. Pjäxorna fästes i skidorna med bindningar.
Utrustningen varierar beroende på vilken stil man åker. Både pjäxor, skidor och stavar skiljer sig beroende på fristil eller klassisk stil.
Åkstilar
Klassisk stil
Stilarten innehåller fyra tekniker: diagonalgång, stakning, stakning med frånskjut och saxning. Vid diagonalgång flyttar armar och ben sig på samma sätt som när man går utan skidor. Man skjuter en skida framåt och skjuter ifrån med den andra skidan. Samtidigt trycker man den ena staven bakåt, staven på samma sida som frånsparksskidan. Sedan gör man samma sak fast med motsatt fot och arm och fortsätter så.
Vid stakning skjuter man endast ifrån med stavarna och låter skidorna glida på snön. Man kan kombinera stakning och diagonalgången, stakning används när det är plant eller i små nedförsbackar. I branta utförsbackar används oftast alpin teknik. I väldigt branta uppförsbackar används saxning, där man formar skidorna till ett V och stavarna används som vid diagonalgång.
Spårbredden får enligt reglerna vara 18–30 cm mätt från centrum till centrum. Vanligaste spårbredden är 21–22 cm.
Fristil
Fristil kallas även skate då stilen påminner om en skridskoåkare och skjuter skidorna utåt samtidigt som stavarna skjuts bakåt. Skidorna i denna stil är kortare än i klassisk stil, medan stavarna är längre. Stilarna delades upp i tävlingssammanhang då fristilen var klart effektivare än den klassiska. Bill Koch (USA) var den som först använde tekniken med framgång i internationella tävlingar.
Distanser
Herrar
I mästerskap (OS, VM och SM)
Sprint (cirka 1 km)
Sprintstafett (2 åkare, 3 x cirka 1 km)
4×10 km stafett (3×10 km vid SM)
15 km (20 km t om 1927)
30 km (15 + 15 km) Skiathlon
50 km (60 km t om 1926)
Vid mästerskap körs en av grenarna sprint eller sprintstafett i klassisk stil och den andra i fristil. Samma förhållande gäller distanserna 15 och 50 km. Vid nästa mästerskap (här räknas även OS in) växlas stilarna för respektive distans. Sedan 2005 körs 50 km-loppet med masstart.
Utöver mästerskapsdistanserna är långlopp, 40–100 km med gemensam start, masstart, mycket populära tävlingar för både långloppsspecialister och stora grupper av motionärer.
Damer
I mästerskap (OS, VM och SM)
Sprint (cirka 1 km)
Sprintstafett (2 åkare, 3 x cirka 1 km)
4 x 5 km stafett (3 x 5 km vid SM)
10 km
15 km (7,5 + 7,5 km) Skiathlon
30 km
Vid mästerskap körs en av grenarna sprint eller sprintstafett i klassisk stil och den andra i fristil. Samma förhållande gäller distanserna 10 och 30 km. Vid nästa mästerskap (här räknas även OS in) växlas stilarna för respektive distans. Sedan 2005 körs 30 km-loppet med masstart.
Utom mästerskap
Långlopp, 20–100 km med gemensam start, masstart.
Källor:
Wikipedia