Fakta längdskidåkning

Längdskidåkning, även kallad längdåkning eller skidlöpning, är skidåkning över längre sträckor i varierande terräng. Fakta längdskidåkning visar att den är särskilt populär i norra Europa, men utövas också i de flesta snötäckta länder i Europa. Under de senaste åren har sporten blivit alltmer älskad i länder som Kanada, USA, Japan och Kina. Längdskidåkning räknas till de nordiska skidgrenarna, tillsammans med backhoppning och nordisk kombination. I Norge, Sverige och Finland betraktas längdåkning som en folksport.

Historia

Skidor har använts i Norden ända sedan forntiden, och de var viktiga både för jakt och transport. Arkeologiska fynd från Kalvträsk visar att skidor användes långt innan hjulet uppfanns.

I modern tid har polfarare ofta använt skidor för att nå sina mål. Skidåkning används både för rekreation, träning och tävling. Traditionellt tillverkades skidor av trä, oftast hickory, medan stavarna gjordes av bambu med läderhandtag och remmar. Tidiga pjäxor var kraftiga läderskor, kända som skidstövlar, med robusta sulor, och bindningarna bestod av enkla läder- eller trästroppar. Senare utvecklades Kandahar-bindningen med metallfästen, något som fortfarande används inom militären och vid telemarksåkning. Rottefella-bindningen, en ren tåbindning, utvecklades senare och utgör grunden för dagens bindningar.

Tävlingar

Längdskidåkning omfattar flera olika tävlingsformer, som skiljer sig beroende på distans, stil och format. Tävlingsformer inkluderar massstart, jaktstart, intervallstart och sprint, med både klassisk stil och fristil.

Jaktstart är en särskild tävlingsform där två lopp arrangeras på följande dagar i olika stilar. Tidsdifferensen från det första loppet bestämmer startordningen i det andra. Nyligen har jaktstarten ofta ersatts av skiathlon, där åkarna byter skidor och stavar samt skiftar stil halvvägs in i loppet.

Sprintloppen har fått stort genomslag sedan 2000-talet och körs ibland i stadsmiljöer på ditfraktad snö. Dessa lopp är 1–2 km långa och följs av kvarts- och semifinaler, där de bästa går vidare till finalen.

Längdåkning omfattar flera grenar inom de olympiska vinterspelen, och FIS (det internationella skidförbundet) anordnar VM vartannat år. Varje år hålls även världscupen i längdskidåkning, som består av många tävlingar över hela säsongen i främst Europa, men också i Nordamerika och ibland i Asien. Åkarna samlar poäng under säsongen, och den med flest poäng i sprint, långdistans och totalt är vinnare. Ledaren i världscupen bär en särskild färg på sin nummerlapp.

Utöver VM och världscupen finns också kontinentalcuper och en skandinavisk cup samt svenska mästerskap.

Långlopp blir allt mer populära, och 2011 introducerades ski classics, ett TV-koncept som omfattar sex internationella långlopp av minst 50 km, inklusive Vasaloppet.

De första svenska mästerskapen

Det allra första officiella svenska mästerskapet i längdåkning hölls 1910 i Härnösand. Där korades Adolf Hedjerson från Djurgårdens IF (30 km) och Johan Petter Nordlund från Jokkmokks SK (60 km) till historiska mästare. Damer gjorde sitt inträde 1917, då Selma Gustafsson från Säfsnäs IF vann 10 km i Stockholm.

Utrustning

Längdskidor är långa och smala för att snabbt förflytta åkaren över snön. Typiska mått är ungefär 2 meter långa, 4–5 cm breda och 0,5–4 cm tjocka.

Längdåkaren har också två stavar som bidrar till fart och hjälp. Staven har en trissa längst ner för att förhindra att den sjunker ner i snön, samt en spets för grepp. Ovan på staven finns ett handtag med en rem för bättre grepp. Pjäxorna fästs i skidorna med bindningar, vilka varierar utifrån stil (fristil eller klassisk stil).

Åkstilar

Klassisk stil

Klassisk stil innefattar fyra tekniker: diagonalgång, stakning, stakning med frånskjut och saxning. Diagonalgång liknar gång utan skidor, där ena skidan skjuts framåt medan den andra används för avstötning med staven.

Vid stakning används endast stavar för att skjuta ifrån, medan skidorna glider på snön. Stakning är effektivt på platt mark och i svaga nedförsbackar, medan alpin teknik oftast används i branta utförsbackar. Saxning används i branta uppförsbackar, där skidorna formar ett V.

Enligt reglerna får spårbredden vara 18–30 cm. Den vanligaste bredden är 21–22 cm.

Fristil

Fristil, även känd som skate, liknar skridskoåkning. Skidorna skjuts utåt medan stavarna används bakåt. Skidorna i fristil är kortare och stavarna längre än i klassisk stil. Fristilen blev populär eftersom den visade sig vara mer effektiv. Bill Koch från USA var den första att framgångsrikt använda tekniken internationellt.

Distanser

Herrar

Vid mästerskap (OS, VM och SM):

Sprint (cirka 1 km)
Sprintstafett (2 åkare, 3 x cirka 1 km)
4×10 km stafett
15 km (20 km till och med 1927)
30 km (15 + 15 km) skiathlon
50 km (60 km till och med 1926)

Ett förhållande i mästerskap är att sprint eller sprintstafett körs i klassisk stil, medan den andra körs i fristil. Detsamma gäller för distanserna 15 och 50 km. Från 2005 körs 50 km-loppet med masstart.

Utöver mästerskapsdistanserna är långlopp, 40–100 km med gemensam start och masstart, populära för både långloppsspecialister och motionärer.

Damer