Denna visa från Raukasjö nedtecknades och notsattes av Karl Tirén på plats i Raukasjö år 1914. Ett år senare tecknade han ner visans andra vers, också på plats, men den versen har jag tyvärr inte
tillgänglig just nu. Uppgiftslämnare var den då nyblivna änkan efter Fredrik Andersson (Frostvikens främste fiolspelare), Sofia Charlotta Andersson.
Jag ska längre fram berätta om Raukasjö, som under 1800-talets andra hälft var ett kulturcentrum i vildmarken av en dignitet, som vi nu kan ha svårt att föreställa oss (åtminstone till dess ni till slut har hört mina berättelser). Här ska jag därför bara berätta lite om Karl Tirén och anledningen till hans nedteckning av visan från Raukasjö.
Karl Tirén föddes i Oviken 1869. Hans far var ”prästmannen” Olof Tirén och om hans mor vet jag bara att hon hette Kristina, född Holm. Efter studentexamen i Östersund 1889 vistades han i ett år i England för språk- och konststudier och några år senare också i Tyskland för studier i tyska och konst.
Karl skulle mänskligt att se kunnat ha en lysande akademisk eller konstnärlig bana framför sig, men han valde att redan från 20 års ålder bli järnvägstjänsteman hos SJ. Han tjänstgjorde på många järnvägsorter i Norrland; I Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland och Hälsingland. Från 1912 till pensioneringen 1934 var han stationsinspektor i Bergvik i norra Hälsingland.
Karl var en hängiven musikälskare och umgicks också flitigt i musikerkretsar och inspirerades stort av detta. En av hans livslånga vänner var tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger. Han kom att från unga år särskilt intressera sig för den samiska jojken. Han gjorde många och långa resor i fjällvärlden, till samiska marknadsplatser, kyrkliga sammankomster, lappläger mm, ja kort sagt till alla sådana platser, där han kunde förvänta sig att hitta samer som kunde och ville förmedla gammal samisk jojktradition. Karl blev den första mera betydande nedtecknaren av gammal samisk jojk, och kanske rent av den störste. Karl dog 1955.
Karl upptecknade i början jojkarna på s.k. notlinjer men kunde småningom också fånga många jojkar i ljud på fonograf.
Nu slutar jag min berättelse om Karl Tirén med en rekommendation av boken ”Jojksamlaren Karl Tirén” av Gunnar Ternhag och hamnar återigen i ”Visa från Raukasjö”. Denna lilla folkliga visa spelades vid Riksmötets högtidliga öppnande år 2001 i Bo Nilssons tappning (BL, som benämnts ” geniet från Malmberget”). På krokiga ödemarksvägar tog sig sålunda denna enkla lilla visa från Raukasjö till Sveriges högsta beslutande organ.
Som sagt, jag återkommer till Raukasjö när andan faller på.
Text: Elof Näslund