Vi kan väl en stund ägna våra tankar åt de människor, som under första hälften av 1800-talet vandrade till och bosatte sig i Borgabygden. De kom från två håll, västerifrån från norra Jämtland med rötter i Norge och österifrån från Ångermanlands- och Västerbottenskusten. Det var människor, som var egendomslösa i sin hembygd, och som såg möjligheterna att ”bli sin egen” i fjällen. Det var människor, som såg möjligheterna till ett bättre liv i dessa karga och ensliga trakter än vad de hade i hembygden; starka och modiga män och kvinnor.
De vandrade, oftast sedan vårfloden ebbat ut, i fettsmorda skinnskor över myrar och moras. Ibland kunde de ha med sig kor eller getter, kreatur som allt framgent skulle vara viktiga för överlevnaden. Vi föreställer oss, hur det kunde vara att ta sig över sjöar och vattendrag där det inte gick att vada. Jag kan tänka mig, att detta skedde på i hast tillverkade flottar och båtar. Eller isar, även om detta med hänsyn till flyttningsmönstret förefaller oss vara minst troligt. Dessa vedermödor påminner oss om ”drömmen om Amerika”. Man litade på sin styrka.
Den nu vackraste och tydligaste symbolen för dessa ”invandrare” finner jag i konstverket ”Nybyggarkvinna” i Varpsjö efter ”Konstvägen Sju Älvar”. Stanna till där en stund, tänk och begrunda. Detta konstverk kan hjälpa oss att förnimma forna tiders mödor, inte minst kvinnornas mödor.
Ofta var det så, att man fick kännedom om markerna av samer på marknadsplatser, i Västerbottens län i Åsele och Lycksele. Man gick omkring i markerna, bedömde jordens bördighet och frostlänta marker innan man beslutade sig om bosättning och hemmansbildning. Så helt oplanerad var inte bosättningen i lappmarkerna, som man annars kan få för sig.
Och i sina nya trakter mötte nybyggarna ett sedan länge existerande kulturfolk, samerna, eller lapparna som man sa då. Detta var lapparnas land sedan flera hundra år. Detta kulturmöte kunde ibland leda till konflikter, då nybyggare och lappar konkurrerade om samma marker. Men i ett historiskt perspektiv, får man väl ändå säga, att detta möte mellan två olika kulturer var mera en sammansmältning av kulturer än en konfrontation, även om lapparna på många sätt kan ses som förlorare.
(Obs: Jag har själv ett samiskt ursprung)
Till dessa marker, nuvarande Risbäck och landet västerom denna by, återkommer jag i nästa avsnitt av denna berättelse.
Där ska jag berätta om människor som befolkade trakten, så långt vi nu kan lära känna dem, och om deras villkor och förutsättningar att klara sig i nybyggarland. Det kan ta ett litet tag, men det kommer.
Och kom ihåg: Vi har en fantastisk gemensam historia, som jag vill försöka att berätta något om.
Text: Elof Näslund