Raukasjö

Något om Raukasjö i gången tid och om Fredriks fiol.

Raukasjö är inte bara ett sagoland, där man kan förnimma närhet till mytiska och mystiska väsen, såsom troll och ”di underjordiske” (vittra), utan också exempel på att stor kulturell verksamhet kan uppstå och växa i vad många anser vara en karg och otillgänglig obygd.

Den fasta bebyggelsen i Raukasjö inleddes 1841, då Anders och Olava Larsson etablerade ett hemman där. De hade tidigare bott i Storjola i 7 år, där de också var de första registrerade nybyggarna. De kom ursprungligen från Ankarvattnet resp. Blåsjön, båda med rötterna i Norge. Anders var läs- och skrivkunnig och kunde sydsamiska och blev därför anlitad som ”Lappkateket”, dvs. för att lära lappbarnen i trakten att skriva och läsa (Kateket= kyrkomedhjälpare).

Och Olava kunde spela fiol, vilket ledde till en närmast osannolik kulturell utveckling.

Anders och Olavas son, Fredrik Andersson (1839-1913), lärde sig spela fiol av sin mor och därmed var en kulturell lavin i rullning. (Lavin = Kraften som ökar.)

I Raukasjö möttes de gamla vintriga handelsvägarna åt vilket håll man än skulle. ”Handelsmän”, med sina hästforor, övernattade ofta och förenades med gårdsfolket i berättande, musik och sång. Och där hade Fredriks fiol en betydelsefull roll. Och samerna kom från sina vinterbetesland med nya sånger och berättelser. De är förmodligen de som förde visan: ”LILLPELLE SPRING FORT” till Raukasjö. Den visan förekom nämligen sedan länge i trakten av Sollefteå.

I Raukasjö fanns till slut en enorm visskatt, som man dokumenterade i skrift. Fredrik samlade regelbundet sin familj med sin fiol för att sjunga igenom visreportoaren, så att alla skulle minnas melodierna och inte krångla till visorna i onödan.

Runt sekelskiftet 1800/1900 gick en religiös väckelse över bygden och en EFS-predikant vid namn Grundström lyckades bränna alla skrivna visor. Grundström tog också Fredriks fiol, som ansågs vara djävulens instrument, i samma syfte. Men där gick Fredriks gräns. Han kastade handgripligen Grundström ut ur stugan och efter honom hans ryggsäck med allehanda religiös uppbyggelselitteratur. Så fiolen blev kvar i Raukasjö.

Och lurad blev han, Grundström, för Raukafamiljen mindes alla visor och fortsatte att öva dem. Så visorna blev också kvar i Raukasjö.

Ulrika (1886-1977, gift Lindholm) dotter till Fredrik och hans andra hustru Sofia, kom att sprida visorna från Raukasjö långt ut i Sveriges land. Hon sjöng (a´kapella) in drygt 350 visor på skiva, flertalet med rötter i Raukasjö, och som nu finns bevarade på Svenskt visarkiv. Jämte Svea Jansson från Åbolands yttre skärgård och Lena Larsson från Kungälvs Ytterby framstod hon som en av Sveriges tre stora vissångerskor. Och allt detta som en följd av sångglädjen i Raukasjö och pappa Fredriks fiol.

Efter Fredrik Andersson död 1913 hamnade fiolen hos Fredriks barnbarn, Hans Fredrik Jonasson (1900-1955). Hans-Fredrik, som var min morbror, gav fiolen till min äldre bror Donald i början av 1950-talet. Och Donald överlämnade fiolen till mig långt senare med förhoppning om att jag skulle se till, att den ska få en trygg placering.

Av en ren slump, faktiskt, bestämde jag, att fiolen skulle återbördas till Raukasjö, varifrån den kom.

Så nu är fiolen hemma

Elof Näslund
Juli 2015

Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies.