Logistik, detta småfjantiga ord, som nästlat sig in vårt språkbruk. Detta ord, som ursprungligen betydde förflyttning av krigsmaterial har ockuperat vårt språk. Givakt! Manöver!
Men tiden, den där obönhörliga tiden, förde faktiskt med sig mycket gott även till oss här i Borga. Som t.ex. logistik. Oj då, nu sa jag det igen, tom en bakåtsträvare som jag kan till nöds acceptera nya ord om de kan vara till någon nytta. Nu ska jag berätta lite om denna logistik i vår bygd.
Lantbrevbärning
Fordom kom försändelser, som ofta handlade om hemmansöverlåtelser, med myndighetspersoner, som t.ex. landsfiskaler eller fjärdingsmän, eller vid de årligen förekommande husförhören, där prästen förutom förkunnandet om Gud och hans straffdom med tillhörande kontroll av läskunnigheter mm. överlämnade de myndighetsskrivelser.
(Det föregående är förmodligen den längsta meningen jag någonsin skrivit i mitt liv. Jag höll aldrig på att hitta ut ur min ordsvada. Skärpning, alltså.)
Vi befinner oss i år 1914, då Postverket, som ända sedan slutet av 1600-talet förmedlat brev och andra försändelser mellan människor också kom till oss i Borga.
Då etablerade Postverket lantarbetarlinje mellan Risbäck och Raukasjö, och det är med en viss stolthet jag förkunnar, att den förste lantbrevbäraren, Jonas Fredriksson, född i Raukasjö 1875, var min morfar.
År 1927 inrättades poststation i Avasjö, som fick stationsnamnet Borgafjäll. Lantbrev bärarlinjen förkortades då till sträckan Avasjö-Raukasjö (ca tre mil).
Lantbrevbärarna var skyldiga att ha uniform för att markera sin tjänsteställning, posthorn för att förbereda sin ankomst till adressaterna och pistol för att freda sig mot rånare.
Jonas lyckades få byta pistolen till sitt jaktgevär, då han ändå skulle jaga på sitt brevbärarpass (ett lyckat byte, då Jonas var en synnerligen framgångsrik jägare. Ofta gav jakten större inkomst än lantbrevbärningen).
Hans efterträdare, Anders Winther, blev en gång utsatt för ett rånförsök vid sjön Sannaren, då han tvingades avstyra rånförsöket med pistolens avskräckande kraft. På Anders enträgna begäran fick han därefter tillstånd att slippa pistoltvånget. Han ville helt enkelt inte tvingas att använda pistolen en gång till, då detta var så starkt mot hans natur.
Slutligen: Brevbäraren var skyldig att transportera femtio kilo försändelser, oavsett årstid. Men lasten förminskades ju längs lantbrevbärarlinjen. Men ändå, hej och hå. Anders rodde båt på sjöarna Borgasjön, Sannaren och Raukasjön två gånger i veckan i 24 års tid och blev oerhört armstark i kampen mot ”västaväre”. Och vintertid naturligtvis en bra skidåkare. Liksom hans företrädare Jonas, min morfar.
Lantbrevbärarlinjen består alltjämt med Birger Isaksson som postiljon sedan 26 år. Men nu med bil till Sannaren och vidare till Raukasjö med snöskoter och andra terrängfordon. Om två är det alltså hundraårsjubileum. Morfar var stolt över sin uppgift som lantbrevbärare. Han bör firas och naturligtvis också alla andra som ”gått posten”.
Den tänkande lantbrevbäraren
Jag är en lantbrevbärare,
jag går i snö och is.
Och intet är mig kärare
än gå på detta vis.
Om världen än blir vrångare,
för yrket ej jag skäms.
Min äldste föregångare
Merkurius benämns.
Av lyckan borde mänskorna få lika.
Det skar mig in i märgen så jag frös,
när jag bar pengar till de redan rika
och kravbrev till en medellös.
O Mästare, vars bud jag går kanhända,
Varför är mångas liv så rått och kallt?
Låt mig få gripa in en gång, en enda,
och till det bästa ordna allt.
Hjalmar Gullberg
Telefon
Telefon kom till bygden så tidigt som år 1918. Ända fram till andra världskriget fanns bara två telefonabonnemang; hos Roland August Amonsson, som skötte växeln, och hos Anders Winter. Avasjö Turisthem, hos Oskar och Britta Sjökvist, kopplades senare till telefonnätet med nr Avasjö 1 b. Tredje abonnemanget var i ”Luftbevakningsvillan” på Lillfjällets sydostsluttning under andra världskriget. Anledningen till detta var, att flyglottorna, som benämndes ”tornsvalor”, skulle kunna rapportera flygrörelser i luftrummet till försvarsledningen. Källarruinen efter luftbevakningsvillan finns kvar.
Så småningom drogs telefontrådar till avlägsna byar och gårdar; Borgaluspen, Värjaren, Storjola och Raukasjö. Trådarna fästes i isolatorer på kvistade och topphuggna granar, där detta var möjligt. Primitivt? Men vilken fantastisk kommunikationsmöjlighet.
I varje gård som anslutits till telefonnätet fanns ”telefonväxlar”, som skickade samtalen vidare manuellt längs linjen. Om någon längs denna linje inte var hemma, så gick telefonsamtalen inte fram. Den centrala telefonstationen flyttades i slutet av 1940-talet till Elida och Amon Rolandsson i Avasjö och blev kvar där till automatiseringen i slutet av 1960-talet.
Vägar
Det finns olika uppgifter om när den första körbara vägen blev klar till Avasjö. Sannolikt var vägen grovbruten 1923-1924 men blev körbar 1926. Den första bilen, som kördes av vägmästare Petrus Lindholm från Avaträsk, kom till Avasjö den 18 augusti 1926. Vägen var sumpig och krokig, och den sas att den stakats av korna, då den följde gamla kreatursstigar.
Vägen till Borgadammen anlades av Vattenfall 1946-1947 för att betjäna dammbygget. Vägen till Storjola blev klar 1955. Därförinnan fanns en enkel cykelväg/körväg mellan Borga och Storjola.
Poststation
Poststation inrättades i Avasjö 1927 och fick namnet Borgafjäll. Det är alltså inte sant, som en del påstår, att poststationen bytte namn från Avasjö till Borgafjäll på 1950-talet för att undvika sammanblandning med andra byar, som hette/heter Avasjö. Dock kom byn så småningom att heta Borgafjäll efter poststationsnamnet, jämsides med Avasjö. Men fortfarande är fastighetsbeteckningarna Avasjö. Och kanske heter byn så än i dag, formellt sett. Men det är klart, Borgafjäll är tjusigare.
Person- och godsbefordran
Efter vägens tillkomst 1926 köpte Roland August Amonsson en bil, en T-Ford, och började utföra gods- och persontransporter sommartid. Vintertid körde han fortfarande med häst och släde. Sonen Olle tog tidigt över denna trafik. Personbilstrafiken ersattes 1933 med postbil med Olle som chaufför. Jämte brodern Oskar körde Olle bussen i många år för postverkets räkning, lite olika sträckor; Borga-Risbäck-Dorotea, Borga-Rajastrand-Harrsjö-Högland. Vi är många som minns ”Storbäcksgubba”, som samlades vid affären/posten i Storbäck vid bussen ankomst. Liksom gubbar i andra byar. Aldrig gummor vad jag minns. Var höll dom hus?
Elektriciteten
Till logistiken hör väl även elen, lyset. I Risbäck kom lyset 1929 i samband med etableringen av skolhemmet. I Borga kom lyset 1949 pga. regleringen av Borgasjön. På arbetarsmåbruket Lillfjäll/Borga knäppte vi på vår första ellampa, typ 40 watt, dagen före julafton 1949. Så var det med det.
Logistikens slut
Härmed avslutar jag avsnittet Logistik, detta fjantiga ord. Naturligtvis har jag glömt en del som hör till detta. Den observante läsaren torde märka detta och höra av sig till mig så att jag får göra avbön och rättelse. God baj, som vi säger på Borgamål.
Text: Elof Näslund