Under denna rubrik ska jag berätta lite om hur barnen lärde sig läsa och skriva i vår bygd från 1800-talet och framåt. Det blir en delvis sorglig berättelse.
Under lång tid hade man i stort sett bara behövt använda sitt bomärke för att klara sina hemmanköp, men faktiskt är det också så, att svenska folket, fastän ojämnt fördelat i befolkningslagren, var tidigt bevandrad i läsekonsten. Och faktiskt har vi Svenska Kyrkan att tacka för detta genom de lagligt påbjudna husförhören, som var obligatoriska ända till i slutet av 1800-talet.
Vid husförhören måste man inför prästen redovisa sina kunskaper om Guds bud, Luthers katekes och andra uppbyggliga skrifter och då måste man rimligtvis ha läst dem, om än krokigt och staplande. Dessa kunskaper var en förutsättning för den obligatoriska konfirmationen, som i sin tur var en förutsättning för nattvardsgång, familjebildning och andra medborgerliga rättigheter.
1842 års folkskolestadga, som stipulerade att alla skolpliktiga barn både hade rätt till skolgång och skyldighet att fullgöra denna, nådde vår bygd först i slutet av 1800-talet och då bara i begränsad omfattning. Så finns t.ex. belägg för att det i början av 1900-talet i landskapen Jämtland, Lappland och Norrbotten fanns över 2000 barn, som inte fick någon skolgång alls.
Länge bedrevs skolundervisningen i vår bygd, liksom annorstädes, vid s.k. ”Flyttande mindre folkskolor”. Skolorna ambulerade mellan olika byar, där undervisning bedrevs terminsvis (några veckor) och i bästa fall med utbildade lärare. Så har t.ex. skolor hållits i Raukasjö, Storjola, Avasjö och Båtas. Dessa skolor hölls ofta i torftiga byggnader, där de ambulerande lärarna också hade sin bostad. I Raukasjö finns fortfarande en byggnad kvar, som kallas ”skolhuset”. Såväl elever som lärare måste traska runt till dessa skolor. Eleverna fick bo i byarnas gårdar. Hemmansägarna i byarna måste hålla lärarna, oftast lärarinnor, med skolbyggnader och bostäder och ”vedbrand” vilket inte alltid var så populärt.
Så sent som 1924 anmälde Roland August Amonsson, Avasjö, till skolinspektionen att de skolpliktiga barnen i Afvasjö-Rissjö skolrote uppgick till ett trettiotal och att de flesta av dessa helt saknade skolundervisning. Denna anmälan ledde till att en fast skola inrättades i Avasjö året efter och var i bruk t.o.m. läsåret 1935-1936. Skollokalen var hos Sjökvists längs västerut i byn. Åren omkring 1950 hölls åter skola i byn några år, dels i Sjökvists gård och dels i kapellet.
De flyttande mindre folkskolorna i vår bygd i början av 1900-talet sorterade under ”Afasjö-Rissjö skolrote” med Kyrkofullmäktige som huvudman. Skolroten omfattade hela Risbäcks församling. 1902 blev ett nybyggt skolhus taget i bruk i Risbäck, som jämsides med de ambulerande folkskolorna svarade för undervisningen i några tiotal år. 1932 togs ett nytt skolhus, jämte lärarbostad, i bruk i Risbäck. Skolhuset används fortfarande för sitt ändamål. När jag gick i skolan, 1946-1953, i Risbäck var vi drygt 100 elever. Och nu planeras nedläggning av skolan pga. bristande elevunderlag. Gissa vem som känner ett stort vemod inför denna utveckling.
Sedan den fasta skolan etablerats 1902 i Risbäck, placerades de elever, som inte omfattades av de ambulerande skolorna, i familjer i byn. Direkt rörande är det att ta del av en förteckning över ”särskilt fattiga barn”, som på statens bekostnad var inackorderade i byn (18 st.) höstterminen 1915 a´ 50 öre per dag. Dessa barn kom från alla byar/gårdar upp mot Borga och byarna Sörfors m.fl. runt sjön Lill-Rajan.
Att det fanns skolpliktiga barn, som tidvis inte fick någon skolgång alls hade olika orsaker, som t.ex. dålig samhällsekonomi (Sverige var i början av 1900-talet Europas fattigaste land), att en del föräldrar ansåg att barnen behövdes bättre hemma än i skolan men framförallt fattigdomen i hemmen. Så har det t.ex. berättats, att det i en stor syskonskara i Lövnäs bara fanns bara 2-3 par barnskor, varför barnen vintertid inte kunde vara utomhus samtidigt. Hur skulle man då kunna skicka barnen till skolan?
År 1929 togs den nyuppförda skolhemsbyggnaden i Risbäck i bruk, vilket får anses vara en sorts milstolpe i Risbäcks församlings skolhistoria. Skolhemmet, som hade fyrtio platser, hade Risbäcks kyrkofullmäktige som huvudman, men med församlingens skolråd som direkt ansvarig för driften. Hemmet drevs av församlingen t.o.m. juni 1953, då Dorotea kommun tog över verksamheten. Skolhemmet lades ner tio år senare.
Mycket finns att skriva om skolhemmet, men jag gör inte detta här av utrymmesskäl. Hänvisar i stället till min bok ”Skolhemmet i Risbäck”, som förutom berättelser om skolhemmet innehåller en hel del skolhistoria i Norrlands inland. Boken finns på bibliotek och kan också köpas på bl.a. affären i Borgafjäll (det vore juste om ni köper den, för jag behöver pengar till nästa projekt).
Men jag har ännu en sak att kortfattat berätta, nämligen undervisningen av samernas barn.
Kronan, dvs. Svenska kyrkan, försökte redan i början av 1600-talet att befria samerna/lapparna från deras ”avgudadyrkan”, dvs. deras kristnade. Så inrättades 1619 en skola i Piteå med avsikt att utbilda samer till präster, som skulle sprida kännedom om Kristendomen i lappmarkerna. På inrådan av Gustaf II Adolf flyttade riksrådet Johan Skytte skolan till Lycksele år 1632. Skolan kom att få namnet ”Skytteanska skolan” efter sin grundare. År 1932 flytta skolan till Tärnaby med bibehållet namn och är fortfarande kvar. Skolan är således en av Sveriges i funktion äldsta skolor.
På Skytteanska skolan utbildades ibland s.k. ”lappkateketer”, som bl.a. genom besök i lappkåtor skulle vägleda barn i läsekonst, men framförallt lära dem kristendom. Ordet ”Kateket” är ett kyrkligt begrepp, som betyder kyrkomedhjälpare. ”Kateket” är känt på flera ställen på vår jord där kyrkor försökt omvända ursprungsbefolkningar till annan religion än deras egen. Även outbildade kunde bli lappkateketer under förutsättning att de kunde läsa och skriva, att de kunde lapska språket och hade en kristen livssyn. En av dessa var min morfars farfar, Anders Larsson, född i Ankarvattnet 1806, men som bodde större delen av sitt liv i Raukasjö.
De nomadiserande samernas barn fick ibland sin skolgång där de vinterbetade sina renar, t.ex. i Junsele. Särskilda sameskolor upprättades, bl.a. i Skarvsjöby i Stensele socken. Flera samer från vår bygd i gången tid har faktiskt fått sin skolgång på dessa orter.
I början av 1900-talet genomfördes den s.k. ”kåtaskolreformen” för samernas barn. En utredningskommitte, med biskop Olof Bergqvist som ordförande, hade föreslagit, att barn till nomadiserande samer endast skulle få bo och undervisas i kåtor för att de inte skulle vänja sig vid svenska seder. Men naturligtvis fick de inte tala lapska i dessa kåtaskolor.
Ursäkta min långa utläggning om skolor i vår bygd. Förmodligen är det så, att jag velat visa på, att vi som undfått/drabbats av den beskrivna skolundervisningen ändå har klarat oss någorlunda bra i livet.
Text: Elof Näslund