OM BORGABYGDEN
Forntid
Det finns en fantastisk historia om Borgabygden, delvis sann och delvis legendomspunnen.
Vem kan säkert veta vilka människor som fanns först i bygden, samer eller ”nordbor”. Men allt tyder på att det var samer, ett centraleuropeiskt folk med en unik genetisk konstitution (enl. Lars Beckman, en av Sveriges främsta genetiker och sedermera rektor för Umeå universitet). Den dokumentation som finns talar för att samerna, som fram till 14–1500-talet uteslutande var ett jägarfolk, med renen som främsta jaktbyte, följde med renens vandringar norrut i takt med att inlandsisen smälte bort. Och nu talar vi om årtusenden.
På 14–1500-talen började samerna att tämja renar, i början främst för att använda dessa renar som ”lockrenar” till befrämjande av sin jakt. Och det ledde till att samerna blev ett nomadiserande folk som levde på renens villkor i deras vandrande från fjäll till kust. Därför finns det ingen dokumentation om samisk fast bosättning i vår bygd, men däremot otaliga exempel på s.k. ”lappläger” för vår-, sommar- och höstbruk.
Och det finns många skildringar om att samerna hade vida kontakter med andra folk, nordmän/Islänningar. Så kan vi t.ex. se i Egil Skallagrimsons saga i Eddan denna ”skridfinnalandsdikt”:
Sakta på led vi lagt från
land där skridfinnar glida;
brand ser från båtens stråt
Jag bergen i öster färja.
Denna dikt ger oss en viktig del av vår historia. Den talar t.ex om för oss, att lapparna då, på 1000-talet, kallades för ”finner eller finnar”. Och ”skrida” var helt enkelt skidor (”land där skridfinnar glida”). Då jag nu åter berättar detta (år 2011) känner jag stor ömhet för detta folk, som genom årtusenden befolkat vårt land och tacksamhet för de som, om än knapphändigt, skildrat deras tillvaro för längesedan.
Men det finns också andra berättelser om ”mänsklig närvaro” i vår bygd, mer eller mindre fantasifulla. T.ex. myten om Stalofolket. Detta folk, stora, onda och enfaldiga, som låg i ständig fejd med lapparna. Det har berättats, att de gärna ville äta upp samebarn, och helst då dess hjärnor. Men samerna vann alltid i striderna med Stalofolket.
”Bevis” för Stalofolkets existens finner vi i s.k. Stalotomter, två i Stekkenjokk och en i Västra Värjaren. Dessa tomter efter kåtor anses vara större än efter samekåtor och delvis nedgrävda i marken.
En trolig förklaring till Stalofolket, menar många, är att de var vikingar från Norge och Island, som senare mystifierats. Man har faktiskt hittat vikingasvärd så långt ner som i Lyckseletrakten.
Ett synligt avtryck för Stalofolket finner vi i ortsnamnet Stalon i Kultsjödalen i Vilhelmina kommun.
Vi får tro vad vi vill om Stalofolket, men någon kanske håller med mig om att detta är en fantasieggande historia. Och dessa Stalo är också en del av vårt sagofolk, låt vara inte av det mest trivsamma slaget.
Till forntiden hör också gamla samiska offerstenar, seiter och gravplatser, ofta ihophörande.
Offerstenar har identifierats i Sutme lappläger, i Dajmanjappe väster om Raukasjö och vid Borgahällan. Dessa är naturligtvis kopplade till samernas förkristna religion.
Innan Borgasjön ”reglerades” i slutet av 1940-talet gjordes en noggrann arkeologisk undersökning längs sjöns stränder (sjön höjdes i sin högsta höjd 18 meter). Man hittade då tre gamla bosättningar, med K 14: metoden daterade ca 4000 år gamla; en väster om Borgadammen, en några hundra meter väster om nuvarande Borgagården och en i Sutme, alla tre på sjöns norra strand. Bosättningen/gravplatsen/offerplatsen i Sutme var känd sedan slutet av 1800-talet.
I Sutme hittade man rester av bäverskelett, mynt mm, som entydigt visade på, att detta var en samisk boplats, offerplats och gravplats. Tänk er, denna var ca 4000 år gammal, alltså från den tid som man åtminstone i södra Sverige kallade för Stenåldern. Svindlande tanke.
Hans-Olof och Katarina Larsson bodde i Sutme tillsammans med sin adoptivdotter Helga (Elise) i slutet av 1930-talet. Då Helga skuttade omkring i gröngräset ropade fadern till henne: ”Slut å hopp där, man få int hopp på grava”.
Nu ska jag berätta om Storjordar.
Den norske prästen och skalden Peter Dass (sent 1600-tal) har skrivit om ”Storjordar”, som var tämligen begränsade ytor i Norges och Sveriges nordliga fjälldalar, där människor bosatt sig och utvecklat en bondekultur för mycket länge sedan. Dessa ”Storjordar” lär ska ha varit osannolikt bördiga.
Dessa Storjordar förefaller ha utplånats, enl. Peter Dass pga. en farsot: ”Den Sorte Dö var en Aarsaage, Som over al Verden grasserend´opkom, Han fyende Landet och gjorde det tom”. Det förefaller som om Dass (detta härliga namn) syftade på digerdöden, som härjade också i vår trakt i mitten av 1300-talet.
Alltnog: ”Storjola”, där vägen slutar, är en av dessa ”Storjordar”. På riktigt gamla kartor kan man se, att Storjola benämns Storjorden. Så var det med det.
När Anders Larsson som den förste bosättaren i Storjola tillsammans med sin hustru Olava, odlade mark i början av 1830-talet så lär det ska ha följt en kvarnsten upp ur jorden. Detta fynd verkar ha bekräftat berättelserna om Storjordar.
Text: Elof Näslund