Nu ska jag bekänna min kärlek till Risbäcks by, som definitivt hör till Borgabygden. Eller så skulle man kunna säga, historiskt sett, att Borga hör till Risbäcksbygden. Kanske hör min känsla för det senare till att Risbäck är traktens kyrkby. Eller kanske för att jag tillbringat min folkskoletid där.
Bruno Kämpes förnämliga bok ”Risbäcks församlings byar – 1800-tal”, utgiven 1991, innehåller en synnerligen bra berättelse om Risbäck. Den finns på bibliotek; låna och lär. Där kan du se hur de första husen timrades och mark odlades från år 1822. Och om hur Risbäck blev kyrkby i församlingen, då en kyrka med tillhörande kyrkogård invigdes där 1861.
Jag tar en genväg nu i min berättelse om Risbäck, då jag citerar ur min bok ”Skolhemmet i Risbäck”. Min ambition är ju att vara personlig och jag antar att jag är det när jag citerar mig själv.
Så hamnar jag i Risbäck.
Jag kommer med postbussen västerifrån en tidig måndagsmorgon över Mångmansberget, som också kallas Tvärselberget, på en slingrig och smal grusväg. Det är den 24 augusti 1946. Jag är sju år och ska börja skolan nu. Jag har mina kläder i en pappkartong. Min två år äldre bror, Donald, är med på bussen men ingen av föräldrarna. På den tiden var ordet inskolning inte uppfunnet. Våra föräldrar, Gerda och Anders, har långt senare berättat om sin ångest och oro, då vi barn sattes på bussen för att åka till skolhemmet. Denna gång och många andra gånger. Vi var sju syskon som gjorde dessa resor och aldrig kunde de vänja sig. De delade denna upplevelse med många andra föräldrar.
Framför mig ligger Arksjön och dess öar. Skogarna. Bergen. Myrarna. Det trolska landskapet runt sjön; mot Rissjön i norr, mot Raja i söder och mot Storbäck i väster. Kyrkan och prästens hus. Kyrkogården (detta är församlingens kyrkby). Hö i hässjor. Två affärer, Konsums och Boängs, poststation, Astrids kafé, droska och Filadelfiaförsamlingens bönhus, Olle Mattsons, barnmorska på poststationens övervåning.
Gårdar i Risbäck och andra byar i omgivningens alla väderstreck. Och enstakagårdar. Gårdar där kvinnornas uppgift var skötseln av hemmen, barnen, djuren och med en ständig oro om hur det ska gå. Och där karlarna ska klara försörjningen i skogsarbete, flottning, vägarbete och andra tyngre arbeten, ofta långt hemifrån.
Risbäck är en mycket vacker by.
När jag kommer till Risbäck, så bor där omkring 200 personer. Barnfamiljerna är stora, här som i omkringliggande byar och gårdar
När detta skrivs, 2008, så finns knappt 30 personer i byn. Och inga affärer, inget kafé, ingen droska, inget postkontor och inget bönhus. Och naturligtvis ingen barnmorska. Kyrkans prästämbete har dragits in och prästgården är fritidshus. Skolhemmet har varit vandrarhem under lång tid men är nu bostad för nyinflyttande ”sörlänningar”. Skolan är kvar men nu med bara 23 elever. På ”min tid” fanns det gott och väl 100 elever här. Men här finns faktiskt en distriktsköterska för en alltmer åldrande befolkning.
Bussen luktar dieselolja. Jag är svårt åksjuk och kräks i en papperspåse, som går sönder. Detta ska jag göra ofta de närmaste sju åren. Och många med mig.
Nu börjar jag min berättelse om skolhemmet i Risbäck. Jag tar det ända från början; Den demografiska och sociala bakgrunden, planeringen för skolhemmet, dess tillkomst och utveckling, om förhållandena på hemmet och dess utveckling.
Det kan inte hjälpas, att detta känns som en sorglig historia, åtminstone när det gäller befolkningsutvecklingen. Denna bygd borde vara värd ett bättre öde. Jag åker ofta genom Risbäcks by, på väg till min hemgård i Borga, och då slår det mig ofta, hur välskött denna by är. Och det är svårt att tänka sig, att det finns en mera idyllisk kyrkogård än den i Risbäck. Tillsammans med Bengta Olssons och Bruna Kämpes böcker och bygdemuseet, så är det kyrkogården som främst bevarar byns historia. Där kan man gå på grusgångarna och läsa något av bygdens historia på stenarna.”
Sex år senare:
Klockan i kyrktornet visar olika tider på sina fyra olika håll. Tiden har kommit ur led, eller snarare stannat, åtminstone i kyrktornet. Förra hösten lyste kyrkogården av vad som liknande vitsippor. Men det var det inte, utan små inplastade lappar, där man sökte gravrättsinnehavare. I de fall kyrkogårdsförvaltningen inte hittar dessa, så försvinner gravstenarna. Och därmed en del av vårt samband med vår bygds människor. De som var före oss. De som vi kanske bara dunkelt minns. Detta är sorgligt.
Och distriktskötersketjänsten drogs in för några år sedan.
Hej då, Risbäck.
Text: Elof Näslund